Förra julen fick min lillebror ett par vantar i julklapp. Han hade valt färgerna själv: senapsgult och brunt. Efter att han öppnat paketet fick jag fästa om alla trådändar innan de gick att använda. Jag hade klippt av dem för kort och fick sy ihop fästena med sytråd inuti. Inte så bekvämt kanske men Simon använde dem tappert hela vintern och även nu i höst. Men så gick det hål på ena vanten och var svårt att laga så jag stickade helt enkelt ett par nya precis likadana till honom. Jag använde mindre stickor den här gången så de blev lite tätare och fastare. De behövde också bli lite kortare.
När de var klara upptäckte jag att jag gjort mudden för kort och att dessutom ena mudden var kortare än den andra. Varken snyggt eller bekvämt. Jag orkade inte sticka om dem en tredje gång utan tog helt enkelt upp maskor i början av mudden och stickade vidare åt andra hållet. Fortfarande inte snyggt men lite bekvämare och mer praktiskt. Och Simon var nöjd.
Här ligger vantarna i blöt för att justera sig lite och just i skrivande stund torkar de med visp- och slevskaft instuckna i tummarna för att töja ut dem. Simons tummar fick nämnligen klaustofobi i vantarna. Även mina när jag provade.
Det man inte har i huvudet får man ha i..... tja.
1 kommentar:
ohh.. roligt att läsa, fina vantar är det allt. Kolla ravelry om du behöver tips på vantmönster, inte för att det ser ut som om du behöver det, väldigt fina.
Skicka en kommentar