Jag har länge tillhört skaran som inte stickar.
Första gången jag försökte lära mig var på ett mysigt bokkafé vid Odenplan i Stockholm. Detta var i gymnasiet, vi lyssnade på Tracy Chapman, drack te och pratade politik.
Tålamodet (med stickandet) tröt när de aviga maskorna kom med i bilden och trots mina storstilade planer på en halsduk randig som ett övergångsställe, som skulle vara lång nog att rulla ut över gatan när man ville gå över, så lärde jag mig aldrig riktigt.
Sedan dess har jag sytt lite grann, broderat en del, och utbildat mig till silversmed. Jag har sneglat lite på virkning, det verkar lite lättare med bara en pinne att hålla reda på, men inte heller det har jag tagit tag i.
Så en dag i skolan (Konstfack) för några veckor sedan när jag hade besökt garnförrådet inne på textil och fått med mig massa fint därifrån slet jag tag i en kamrat efter att ha försett mig med en annan kamrats 4mm stickor, och bad: Lär mig!
Det var som att behovet hade dämts upp under så lång tid att det inte fanns någon återvändo. Resultatet blev en liten röd experimentbit där man ganska tydligt kan följa min utveckling, som en liten historia. Det känns redan som så länge sedan jag höll sådär krampaktigt i stickorna, när jag bara stickade hårdare och hårdare för varje varv. Eller som när jag upptäckte att man kan tappa maskor, något jag nu är medveten om och råkar ut för mest hela tiden.
Första gången jag försökte lära mig var på ett mysigt bokkafé vid Odenplan i Stockholm. Detta var i gymnasiet, vi lyssnade på Tracy Chapman, drack te och pratade politik.
Tålamodet (med stickandet) tröt när de aviga maskorna kom med i bilden och trots mina storstilade planer på en halsduk randig som ett övergångsställe, som skulle vara lång nog att rulla ut över gatan när man ville gå över, så lärde jag mig aldrig riktigt.
Sedan dess har jag sytt lite grann, broderat en del, och utbildat mig till silversmed. Jag har sneglat lite på virkning, det verkar lite lättare med bara en pinne att hålla reda på, men inte heller det har jag tagit tag i.
Så en dag i skolan (Konstfack) för några veckor sedan när jag hade besökt garnförrådet inne på textil och fått med mig massa fint därifrån slet jag tag i en kamrat efter att ha försett mig med en annan kamrats 4mm stickor, och bad: Lär mig!
Det var som att behovet hade dämts upp under så lång tid att det inte fanns någon återvändo. Resultatet blev en liten röd experimentbit där man ganska tydligt kan följa min utveckling, som en liten historia. Det känns redan som så länge sedan jag höll sådär krampaktigt i stickorna, när jag bara stickade hårdare och hårdare för varje varv. Eller som när jag upptäckte att man kan tappa maskor, något jag nu är medveten om och råkar ut för mest hela tiden.
1 kommentar:
Yay!!! En ny bloggare!!! Jättetrevligt, roligt att läsa, jag känner igen den där processen. :) Jag hoppas på många fler inlägg i framtiden! (Jag har aldrig tänkt på att det borde finnas ett garnlager inne på textil!)
Skicka en kommentar