Höststickning till bror

I höstas virkade jag en mössa till Simon, lillebror . Han valde färger och design själv och det gick så himla lätt, bara att virka runt, runt och så fick han prova den då och då. Det tog en kväll ungefär om jag inte minns fel. Simon blev glad och beställde ett par vantar också.

Jag hade aldrig stickat ett par vantar innan och tyckte det var dags att göra det. Jag kanske inte behöver nämna att det var MYCKET svårare än att virka en mössa. Jag letade runt på stan efter garn i senapsgult och brunt, som Simon ville ha. När jag hittat blev de liggande i soffan tills Simon kom på besök och såg dem: perfekt färger! tyckte han, och då var det ju bara att sätta igång.

Jag hade strumpstickor i metall strl 4 och i plast strl 5 (tror jag, de har inga siffror på sig) och eftersom de tyngre metallstickorna ramlade ur maskorna hela tiden, jag stickade rätt löst och garnet var halt, så det var inte så kul på spårvagnen t.ex. och blev det helt enkelt 5orna. De var ju i största laget märkte jag senare men, men...
Det tog så himla lång tid! och var riktigt svårt. Jag klurade mycket på tummen och frågade Mia som är syslöjdslärare på Grenkvistskolan. Hon försökte förklara vid lunchen kommer jag ihåg och jag sa Mhm och Jaha och gick hem och testade och testade.
Sedan hade jag svårt att avsluta när de såg ut att vara lagom stora, de blev jääääättte långa och fyrkantiga längst fram så jag fick maska av tusen går innan det blev bra. Mia såg vantarna (i det långa fyrkantiga stadiet) och sa: Du gör långa, smala vantar precis som min dotter -det måste vara en generationsfråga! (Dottern är så när som på någon vecka lika gammal som jag.) Rätt intressant, vid närmare eftertanke gör min mormor t.ex. mycket bredare vantar.

De blev klara lagom till jul och en bra julklapp tyckte jag. Det var ju rätt många trådar att färsta med alla ränder och jag visste ingenting om att fästa trådar så jag knöt ihop lite här och där som jag tyckte. Så...

- Första gången Simon använde vantarna började det lossna, förste lite, sedan mer och mer på alla ställen jag fäst. Jag beordrade honom genast att ta av sig vantarna. Mamma fick förklara hur man BÖR fästa garnändar i stickning. Det gick dessvärre inte att genomföra eftersom jag redan klippt av garnet alldetes för nära mina egna fästen. Istället använde jag sytråd och liten nål och sydde ihop alla fästen. Så vitt jag vet håller det än. Däremot känner man små hårda knutar på insidan av vantarna när man har dem på sig, men Simon är snäll och använder dem ändå ibland.