Jag är besatt av raggsockar

Nu var det längesen jag skrev ett inlägg. Det beror på att jag varken haft tid eller inspiration att sticka något och då är det liksom svårt att veta vad man ska skriva på en stickblogg. Jag tar det som ett tecken på att jag har ett liv. Men nu har jag äntligen gjort klart the raggsocka som jag hållt på med i en evighet känns det som.

Jag orkar inte göra en till, det här garnet är så himla oinspirerande. (Det var det enda som fanns att få tag på kvällen då jag var tvungen att börja på en raggsocka efter att ha samlat mod i veckor.) Dessutom är den i storlek 44 eller så och den enda jag känner med så stora fötter är min morfar. Och han förtjänar något bättre än den här vinda, sneda sockan.
Men ÄNDÅ -min första raggsocka! Jag kunde! Med häl och allt. Den har ju formen av en fot i alla fall. Även om den liksom mina första vantar (de behöver f.ö. ett eget inlägg) först blev lång och smal och fyrkantig. Jag har inte förslutit tåöppningen än, kanske repar jag upp den och stickar två stycken i mindre storlek framöver. Då vill jag ha den mer kompakt - den är liksom för elastisk.

Jag ser det som en övning istället så att nästa försök går smidigare. Jag har redan börjat på en ny av restgarn i ull. Även denna gång utan att ha ett mönster, trots att jag hade bestämt mig för att jag skulle ha ett fungerande mönster att följa så att jag kanske skulle bli mer nöjd med resultatet. Men så satt jag på bussen och hade stickning och skrivbok i väskan. Jag var grymt sugen på att skriva (abstinenser efter två dagars uppehåll) men upptäckte till min förskräckelse att jag inte hade med mig någon penna! Ack och ve! Det var inget annat att göra än att påbörja stickningen.
Det tog hur lång tid som helst att lägga upp maskor för jag har tidigare gjort på fel sätt och just sett i en bok hur man egentligen ska göra. Mitt sätt funkar men det blir stabilare och snyggare på "rätt" sätt. Men nu kom jag inte ihåg hur man gjorde! Efter mycket trixande och diskret nyfikna blickar från mannen intill (jag undrade om han visste hur man lägger upp maskor), så fick jag till det. Efter tre varv så kom jag på att det var för många maskor och att jag dessutom glömt att börja med resårstickning.

I lördags var jag på akademibokhandeln och tittade efter Stefanie Japels bok som Frida tipsade om. Jag hittade den inte (kanske finns den bara på engelska och då är det ju svårt att hitta den på svenska hyllan). Däremot hittade jag en raggsocksbok som jag blev lite kär i. Tittade igenom olika modeller och läste på om hur man egentligen gör. Den var ganska lätt att förstå. Jag ska nog se om den finns på biblioteket först och främst. (Ekonomin tillåter inte bokköp en månad innan jag ska åka till Marocko.) Jag hittade däremot glutenfri kaka och väldigt gott te i bokfiket. Och vid bordet intill satt en mamma, dotter och pojkvän. Killen berättade kluriga gåtor (som var riktigt bra) utan att få något som helst gehör. Tjejen och mamman pratade bara om mat.

Idag var jag på kontaktimprovisation i Majorna, där jag bland annat träffade Anna från Vårdinge, totalt oväntat(!) och hon berättade att hon läser den här bloggen:-)
Men det jag skulle komma till var att när jag stod och väntade på att bli insläppt i huset, bland en massa främlingar (det var innan jag upptäckt Anna), så tänkte jag: Vilka sköna människor, jag behöver verkligen fler av den här sorten i mitt liv. Det kryllade av stickade mössor och färglada halsdukar. En tjej intill mig svarade sin kompis vad hon gjort under ledigheten: "Åh, cyklat och virkat lite". Bra tjej, tänkte.